Det har varit en tung vecka minst sagt.
Först Bus som spetsade sig på en tjock gren, men som hade millimetrarna på sin sida och överlevde. Dessutom så har hon vidunderligt gott läkekött och har klarat sig från komplikationer så här långt. Dränagen skulle bytas idag, men det visade sig att hon läker så fort att de kunde tas bort. Dock har hon sex hål rakt in i kroppen som ska spolas två gånger om dagen i minst fjorton dagar till. Medicinen skall tas lika länge så det är lite jobb kvar innan fröken är på banan igen.
Glädjen över att Bus klarade sig är större än sorgen över att det inte blir några valpar efter henne denna gång heller. Men visst svider det i själen, ville ju så gärna ha en liten tik efter henne. Jag brukar säga att allt har en mening, men jag har svårt att se vad meningen med detta är, det måste jag erkänna.
Drömtorpet är till salu, tyvärr inget jag kan lägga vantarna på. Känns faktiskt riktigt tråkigt, det är bara så Tina. Jag fastnade för det den första gången jag såg det för snart fyra år sedan, det skrek visst är jag allt du drömt om?!?! Och ja, det är det och mer därtill, men , men , man får inte alltid som man vill.
Men det som känns tyngst just nu är att Nookin har vandrat in i hundhimlen. Skönt för honom men ack så tråkigt för Z. Jag sörjer verkligen med henne, han blev bara dryga året men hade redan fått vara med om så mycket jobbiga saker. Den nya medicinen gjorde ingen verkan, han blev bara sämre och det gick fort på slutet. Men nu kan han springa ikapp med de andra vovvarna och slippa sina anfall och sina kramper. Han behöver inte vara på helspänn av rädsla mer, och det är han verkligen värd den lille kämpen.
Hoppas verkligen det blir mer av den glada varan framöver, känns som det är dags för det nu. Nu kan vi väl få lite mer av den positiva sidan av livet, eller???
