En pinne, enorm skada, men Bus lever i alla fall......

Livet är skört, men Bus hade turen på sin sida idag.

Hon lever, det tackar jag så innerligt för.

En pinne höll på att ända hennes liv idag.
En sprudlande glad Bus, ett hopp och en grov pinne spetsade henne på vänster bog och gick ut vid vänster höftbens kant, tre timmars operation, sex drenage som ska se till att allt var och skit åker ut ur kroppen.
Massor av smärtstillande och vila, ska förhoppningsvis få min Bus på benen igen.
Jag är så glad att jag har min Bus kvar, men håller tummarna att inga komplikationer tillstöter.
Snälla, snälla låt det gå vägen.

Tungt, tyngre, tyngst...........

Vädret är kanonfint, sol, blå himmel och bara lättvindil. Snödropparna har kommit och sticker upp sina fina små blad genom snön som ligger kvar i rabatten, vårfåglarna kvittrar så öronen håller på att ramla av. Det börjar spritta av vårgrönska både här och där.

Men ändå, så är allt så tungt, har ingen lust till något. Märkligt borde ju vilja en hel massa nu, det borde spritta i kroppen av våryra, men inte.

Jag vill bara dra täcket över huvudet och ligga kvar i sängen. Vill inte nånting känns det som.
Har ingen aning om varför men det är så det känns just nu, men det lär gå över, nångång.

Tröööökigt är det i alla fall, å väldans less på mig själv blir jag, men, men det är bara att gilla läget eller nåt...

Det är mycket nu....

Har suttit och slösurfat en stund för att få knoppen att förhoppningsvis sänka tempot. Det går inte så bra måste jag erkänna. Tror att det beror på en rad faktorer.
Dels är det vår, då blir kroppen och knoppen alltid som tokig. Hjärnan lever sitt eget liv och skiter fullständigt i vad jag tycker.
Det är mycket med skolan också, sista terminen massor som ska göras klart och kraven har exploderat känns det som. Nu förväntas jag ska kunna alla termer, modeller och diagnoser. Handledningen är superbra, men också väldigt krävande så hjärnan är lätt överhettad när man kliver ut i från handledningen.
Föreläsningarna går numera i ett rasande tempo och alla förväntas vi prestera bra. Det är jobbigt att veta om att jag varje tillfälle bedöms, jämförs och skattas gentemot de andra, samtidigt vet jag ju varför och att det måste göras. För hur skulle de annars kunna mäta vad vi kan?
När det gäller arbetet så händer det en hel del där med. Väldigt givande men också ibland ganska psykiskt krävande. Jag lär mig enormt mycket som jag har användning av även senare i livet men just nu så tar det också en hel del energi.
Privat så är det massor av saker och projekt som jag vill antingen påbörja, arbeta vidare med eller avsluta för att kunna starta upp ännu fler projekt. Typisk vårmani med andra ord. Men det finns också projekt som värderas viktigare och det är ju att förhoppningsvis äntligen få en valpkull. Den här gången känns det som om jag har både hängslen, skärp och extra byxor på, måtte det bara gå vägen denna gång. Det är ju så mycket som kan banga....men hoppas gör jag så det nästan gör ont.

Samtidigt så har jag redan börjat få ågren över att skolan snart är slut, för vad ska jag fylla tiden med då? Förutom hundar, pyssel, vårmani och jobb? Tja, jag får försöka komma på något att fylla tomrummet med, den dagen den sorgen...eller nåt...

Tro det eller ej, men jag är kär.....

Jag har träffat världens mysigaste kille, han är lika knäpp som mig, han har barnasinnet kvar, han älskar å småbråka, han har mörkbruna snälla ögon och långt lockigt mörkbrunt hår. Han är bara så gooooooo.
Sa jag att han är utlänning? Om inte så har jag nämnt det nu, han är en äkta irländare och heter Healy.

Snacka om att det blev kärlek vid första ögonkastet, inte blev det sämre när han hurtigt kastade sig fram mot mig och gav mig världens puss på munnen. Chattis stod och gapade som fisken på torra land, nämen....gillar du Tina, sa hon sen och skrattade helt hysteriskt.
Det visade sig sedan att vanligtvis så springer Healy iväg när det kommer okända människor och hälsar på, och även om han efter ett tag närmar sig dem så håller han behörigt avstånd så de inte ska kunna pilla på honom.

Så naturligtvis var vi tvunga att se hur han skulle reagera om jag tog initiativet till att pilla och känna på honom, han stod lugn som en filbunke och viftade på svansen, för att efter en liten stund hoppa upp med frambenen och ge mig en blöt puss till.

Jag känner mig så speciell och utvald. Jag testade honom lite i lydnad oxå, han var som en dröm i kopplet, trots att han knappt haft ett på sig under sina två år på jorden, snacka om hund.

Hur var det nu...

de sjunger Nordman...livet är så mycket mer, mycket mer än du nånsin ser.........

Jag sitter och skriver på skoljobb, samtidigt som cd skivan snurrar och skallen värker.
Men orden "livet är så mycket mer, så mycket mer än du nånsin ser" vill inte släppa taget om hjärnbarken. För det är ju precis så det är, men det är så lätt att missa de små så betydelsefulla kornen för sin livskvalite bara för att jag väljer att ha så bråttom. Tänk vad massa skojiga, intressanta grejor jag missat bara för att....

Naturligtvis snurrar tankarna ännu mer när jag kommit så här långt, undrar vad det är jag missat, är det något jag kommer att sakna? eller är det sånt som jag aldrig kommer att bli varse? eller?

Ibland blir jag bara så trött på att ha den hjärna jag har, men jag vill inte vara utan den, för hur skulle livet vara då? Antagligen alldeles förträffligt tråkigt eller?

Nej, nu är det nog dags att sluta ordbajsa och göra något vettigt istället, men vad är vettigt då?

Livet är så mycket mer , mycket mer än du nånsin ser.....

Efter helgen.....

Har ju hört att en del kommer tillbaka från helgen med en "wiskey"röst, men inte trodde jag man kunde ha det efter en helgs arbete. Men det är precis vad som skett, jag svarade i telefonen nu på morgonkvisten och kände knappt igen min egen röst. Det var märkligt.

Har inte känningar av ont i hals eller så, utan det är bara rösten som knasat till sig så nu låter jag som en glad wiskeyalika :) Tror vad de säger på jobbet i kväll?!