På väg tillbaks från Helvetet....

Ja, så känns det verkligen. För om helvetet finns så är det där jag varit de senaste sex dygnen. Det började som vilken måndag som helst, lite jobb, lite plugg och så vara matchaufför åt Z.
Så långt allt lugnt, matinköp påbörjades strax efter 15 och det var en diger lista som skulle checkas av, efter ungefär halva listan började jag känna en molande värk i fotlederna, tänkte inte så mycket på det men efter ytterligare en stund så började värken även i handlederna.
Skojade lite med Z att "märks man blivit gammal, får ont av lite vagndragande". Vi handlade klart och åkte och bar upp alla matvaror till lägenheten, tackade för dagen och begav mig hemåt.

När jag sitter i bilen på väg hem börjar huvudvärken komma, tänker flyktigt att fan va klen man börjar bli, ingen ork alls längre, börjar nog bli gammal ändå.
Parkerar och ska kliva ur, då kommer ett yrselanfall, går sakta hemåt och kommer precis innanför dörren när benen bara viker sig. Sitter i en hög och funderar lite lojt vad fan som hände, tittar på klockan och ser att den precis blivit 18,47. När jag ska resa mig upp snurrar allt och jag sätter mig igen, börjar ta av ytterkläderna och känner att jag är kokhet.

Här börjar resan i helvetet, eller så nära jag kan komma i min fantasi i alla fall. Tar mig till sängen och lägger min mobil bredvid, ser att klockan precis passerat 19, sen minns jag inget mer förrän tisdag förmiddag vid ca 11. Ringer M och talar om att jag blivit krasslig men åker ut å fodrar hundarna till lunch men inte är i skick att gå promenad med dem. M säger det är lugnt och säger sedan att jag ska se till å kurera mig så ja fixar med skolan på onsdagen så tar hon hundarna. Fixar hundarna på lunchen och åker sedan raka vägen hem igen, huvudet spränger och ögonen känns som om de ska åka ur skallen. Lägger mig på sängen och vaknar nästa gång 05,30 onsdag morgon, huvudvärk men ingen feber. Så det blir några alvedon och sedan iväg till Linköping.
Det går hyfsat på skolan, och resan hem funkar oxå bra, men sedan är alla batterier helt slut. Nu börjar dygn som är så surrealistiska så jag vet inte hur de bäst beskrivs.

För hur beskriver man på ett trovärdigt sätt att man lägger handen på en kroppsdel, känner att den är iskall men samtidigt inombords känner att man håller på att brinna upp, att man är så varm att man ser lågorna framför sig när man tittar rakt fram, hjärnan registrerar lågorna och försöker komma på en lösning samtidigt som kroppen blir paralyserad och inte vet hur den ska röra sig framåt. Handen jag lade på pannan signalerar samtidigt till hjärnan att jag håller på fryser ihjäl, jag är iskall, jag ser bilder på näthinnan av fruset kött, här någonstans orkar inte hjärnan vara med längre, vaknar mitt i natten liggandes på golvet i sovrummet.
Ytterkläderna har jag på mig, skorna lika så och jag fryser så jag skakar. Reser mig upp och tar av ytterkläder skor och annat tjafs, dricker ett glas varmt vatten och kryper ner i sängen med fleecekläder på somnar direkt.
Närmaste dygnen handlar mest om att sova, sova, konstiga surrealistiska hjärnspöken och ännu mera sova.

Idag är det lördag, första dagen som jag varit uppe mer än 15 min innan jag vart tvungen att lägga mig för att kroppen signalerat totalt utmattad. Första dagen jag ätit fast föda sedan måndagen, inte mycket men ändå. Jag är på väg tillbaka från helvetet, och det tackar jag hjärtligt för.

Tackar för besöket, men vill inte komma dit igen, nu vet jag hur det kan se ut och jag saknar det inte. Tja, för den som eventuellt behöver en hint....jag fick influensan...den djävligare varianten.

Namn på saker, vad struligt det kan vara

Sitter och försöker klura ut vad belysningen bak på bilen kan tänkas heta. Hittills så har jag testat med bakljus, bromsljus, bakbelysning, bromsbelysning, belysning bak men ingen träff på reservdelslistan på mekonomen eller biltema.
Verkar som om jag ska vara tvungen att kontakta verkstad för att få rätt benämning på skiten, så jag kan köpa ny vänsterbelysning så jag syns i mörkret och slipper ev. böter för att köra olagligt.

Urk vad störande.

Vad är att vara snäll?

Alltså, hur många definitioner på ordet snäll kan man komma på? Med risk för att verka helt puckad, så måste jag erkänna att jag fattar inte alltid vad andra personer menar när de uttrycker att jag inte är snäll.

För att det ska bli om möjligt något klarare behövs exempel.

• En person frågar mig om jag anser att den har gjort fel i en specifik situation. Jag svarar: Anser du att du gjort fel? Personen svarar, du är inte snäll när du gör så här, jag har ju sagt vad jag gjorde.
• En person kommer och säger: jag har gjort nåt dumt, det var ju inte bra, jag får sluta med sånt. Jag svarar: Ja, om det är så du upplever det så är det bäst att sluta upp att göra det. Personen svarar: Men, nu var du inte snäll, du ska ju säga att det inte va så farligt.
• En person uttrycker sig nedlåtande om en annan person. Jag säger: Det är inte ok att bete sig på det sätt du gör. Jag får till svar: Det var inte snällt sagt, jag skojade ju bara.
• En person kommer och undrar vad jag tycker om en speciell sak. Jag frågar: Vill du verkligen veta det? Personen svarar jakande. Då svarar jag vad jag tycker och personen tittar på mig med förtörnad blick och säger: Det var verkligen inte snällt sagt. Du hade kunnat säga att du inte ville svara på frågan istället.

Exempelraden kan göras hur lång som helst, men det hjälper inte mig att klura ut vad som menas med att vara snäll.

En sak vet jag dock och det är att om det innebär att inte stå upp för det jag tror på, inte säga till när jag anser någon gå över gränsen, inte vara ärlig i mitt svar, då vill inte jag vara snäll.

Då är jag hellre som jag är, med alla fel och brister.

Trött på......

Sitter och försöker komma ner i varv efter en helg på arbetet.
Tankarna börjar fara och flyga, precis så där de brukar göra när jag släpper efter på att ha hjärnkoll på allt.
Efter en kort stund börjar reflektionstankarna komma, och snart sitter jag och är trött på en hel massa saker. Eller det är egentligen fel uttryck, det är inte saker jag är trött på, det är beteenden.

• jag är trött på att användas som återförsäkringsmojäng
• jag är trött på att användas som uppslagsbok, för att någon ska slippa slå upp boken själv
• jag är trött på att användas som SLs turliste uppläsare för att någon inte orkar se efter själv
• jag är trött på att användas som slasktratt för ovidkommande kommentarer om grannar, bekanta osv
• jag är trött på att höra, vad skulle vi göra om vi inte hade dig

Men framför allt är jag trött på att jag tydligen inte lyckas förmedla detta till dem det berör.Jag upplever det som att jag klart och tydligt gång efter annan talar om att

• jag vägrar återförsäkra, eftersom det inte är funktionellt för den som vill ha återförsäkran.
• jag har varken tid eller lust att göra någon annans arbete. Gör det själv
• ska du ha reda på när tågen går, använd SLs hemsida
• jag är inte intresserad av att höra vad din granne gör för dumt. Behåll det för dig själv
• utan mig skulle ni ha någon annan som gjorde jobbet, det är funktion inte person som avgör

Men nej då, nästa dag är det samma visa igen. Jag undrar har alla vadd i öronen eller är det så att jag uttrycker mig på ett så luddigt sätt att de inte begriper att jag menar vad jag säger?

Det känns på något konstigt sätt som om jag vore totalt annorlunda mot för mina kollegor, ändå vet jag att så inte är fallet. Men vad är det då som gör det så enerverande?

Jag kommer inte på något svar så frågetecknet får avsluta denna lilla fundering, men jag vet att jag är trött på....

Tankar

Tänk vad tankar kan användas till mycket. De kan skrämma och ge olust, de kan lugna och trösta.

En tanke kan väcka oro, osäkerhet eller olust och den kan fungera som skrämmare eller triggers. Men en tanke kan ju även fungera som lugnare, återförsäkrare eller till och med som tröstare.

Vi kan inte bestämma vilken typ av tanke som skall fara genom vår hjärna i vindlande banor och med vindlande hastighet. Det vi kan göra är att lära oss vilken funktion våra tankar har för oss och vad vi kan göra för att styra in dem i den riktning vi önskar.

Men för att göra det måste vi tordas titta på våra tankar utan att värdera, negligera eller dömma dem. Vi måste tordas iaktta, vända å vrida på dem, låta dem utmana oss utan att rädas dem. Men framför allt måste vi inse att en tanke är en tanke och inget mer. En tanke är inte negativt eller positivt laddad förrän vi gör valet att se den antingen det som det ena eller det andra.

Skrämmande tankar har en gemensam nämnare och det är just att de ger obehag eller olust mer eller mindre per automatik. De är vad vi kan kalla för känslotankar, dvs vi känner något, och det gör att vi agerar på ett visst sätt.

Tröstande tankar har som gemensam nämnare att de istället ger ett lugn, de försäkrar, ger klarhet, tröstar eller ger visshet. Vi använder dem för att finna utvägar, hitta förklaringar, som motåtgärd för faran, övertygande bevis eller en utväg att lösa en situation. När vi använder tröstetankar känner vi ett välbefinnande i stunden det känns angenämnt.

Tyvärr så är det ju så att eftersom vi låter våra känslor styra väljer vi inte alltid det optimala beteendet i situationen, utan det som ger lindring snabbast. Det gör att vi ofta väljer "fel", sett utifrån ett långsiktigt perspektiv.

Om jag har en känsla av att det är otäckt att tala med männiksor jag inte känner, undviker jag den eller de situationer som gör att jag utsätts för just det. Det känns bra just då och obehagskänslan och ångesten minskar. Men sett över ett längre perspektiv så lär jag min hjärna att det är verkligen så otäckt och "farligt" att tala med okända som jag kände.

Det gör att för varje gång jag gör valet att inte utsätta mig för risken att vara tvungen att tala med okända så eskalerar obehaget inför tanken på att göra det, det i sin tur gör att obehaget inför tanken växer sig allt större och chansen att jag väljer att utsätta mig för okända minskar samtidigt som ångesten över att jag inte klarar av det ökar. På lång sikt så har jag omedvetet eller ej, skapat ett kanske oöverstigligt problem för mig själv.

På samma sätt påverkas vi av vad andra tycker och tänker om oss, eller hur vi själva uppfattar oss. En omgivning som alltid är kritisk till det jag gör eller säger planterar medvetet eller omedvetet ett litet frö av tvivel och självkritik. Om det vill sig illa så har det planterats ett så starkt frö att det under tiden utvecklas till ett "monster" för någon individ, ett monster som kanske förstör livskvalitet och därmed ett liv, eller i alla fall en del av ett liv.

Tänk vad tankens makt är stark, både på gott och på ont.

Varför är det så svårt?

Trots att jag läst hyllmeter med litteratur om kroppen och nu senaste åren knoppen så begriper jag fortfarande väldigt lite. Eller rättare sagt jag begriper nog en hel del men det hjälper inte mig i alla fall. Jag har plöjt litteratur om autismspektra, neuropsykiatriskforskning, med mera med mera. Jag har granskat mig själv och mina egenheter under lupp jag vet inte hur många miljoner gånger och lika fullt så skiter sig de enklaste saker.

Varför kan jag inte bara knappa in i skallen att nu gör du så här, så blir resultatet så här.PUNKT.

Så gör man det och saken är biff.
Men nej då, det skulle väl antagligen vara för enkelt eller nåt.

Istället sätter den enormt enerverande skivan i huvudet igång: men varför står det så? hur vet de det? Kan jag va riktigt säker på att det blir korrekt om jag gör så? Har jag inte missat nåt väsentligt? Måste jag verkligen göra på det viset, är det inte smartare och göra så här?

Till slut bestämmer jag mig för att göra så som det står i instruktionen till punkt och pricka tycker jag. Men sedan när det är dags för korrekturläsning så inte fan står det som jag trodde. Det fattas ord, meningar som ser ut som hej kom och hjälp mig, meningar som är tre fyra rader långa eller bara har tre ord i sig. Listan kan göras lång på konstigheter som garanterat dyker upp vid en korrekturläsning.

Å naturligtvis sätter hjärnan då igång å mal, varför är det så infernaliskt svårt att få till det på rätt sätt på en gång? Varför lär jag mig aldrig att jag inte kan tänka fortare än jag trycker ner tangenterna eftersom det obevekligen gör att jag kreerar halva meningar i bästa fall och tredjedels meningar i värsta.
Naturligtvis så måste ju detta faktum kontrolleras, så då börjar jag att lite lojt slå på nätet, ofta hittar jag nån intressant artikel eller så och så är fokus på något helt annat än vad det borde vara.

Man kan ju tycka att någon gång så ska man bli så van vid det att man inte reagerar, men tyvärr så är det ju inte så. Jag reagerar varje gång, och blir lika irriterad på mig själv varje gång det händer.

Jag får nog försöka lära mig att vissa saker kommer jag aldrig att kunna förändra med mig själv, hur gärna jag än vill. Sen om det är bra eller dåligt eller kanske bara mittemellan, det vete gudarna.

Braiga ord och uttryck

Att ett ord/uttryck är braigt betyder för mig att ordet eller uttrycket beskriver sin innebörd på ett oerhört kraftfullt och snillrikt sätt. De senaste dagarna har jag fått två nya till min samling.
Det är

Legitimerad knasboll: Att faktiskt ha papper på att man har en bokstavsdiagnos och vad man antar att omgivningen skall tänka om en.
Glömihåg: Apropå sånt som ena minuten finns i skallen och nästa inte, men poppar upp som gubben i lådan strax därefter igen.

En mycket äldre favvo som jag har och använder mig av ibland är
Ris i propellern: Apropå att bli så arg så man tror man ska krevera men det enda som händer är att det kommer en massa krummelurer ur munnen

Inte lätt med tekniska attribut

Ok, då har jag än en gång åtgärdat lite saker som glömdes bort vid uppstart av blogguslingen.
Jag hade inte en tanke på att tid, åtkomst för kommentarsskickande och liknande skulle vara tvunget att manuellt ställas in av mig. Men man lär så länge man lever heter det ju och jag hoppas nu att jag tänkt på att ställa in det som ställas in behöver. Annars hoppas jag att någon snäll själ meddelar fadäsen så jag kan bättra mig:)

Böcker böcker böcker

Sitter uppkrupen i soffan med ett antal böcker bredvid mig, en del på svenska en del på engelska och faktiskt en på norska. Gemensamt för dem alla är att de hör till kategorin facklitteratur, gemensamt är oxå att de alla är oerhört intressanta var och en på sitt sätt.

Så då blir frågan, varför är det så infernaliskt svårt att få in all den information som jag både vill få in och faktiskt oxå behöver få in. Jag har aldrig upplevt det som ett problem att trycka in en massa nödvändig info och därefter åtminstone komma ihåg 75% av densamma, men nu verkar det totalt omöjligt. Jag läser, repeterar och lik förbannat så är det som om jag aldrig hört talas om det tidigare nästa gång jag öppnar boken eller ska använda mig av informationen när jag sitter å arbetar med min dokumentation.

Det är så förbaskat irriterande så jag tror jag ska gå upp i atomer. Tyvärr så vet jag att en anledning till att infon inte fastnar är just att jag blir irriterad och därmed stressad och det i sin tur leder till en blockering som gör det än mindre troligt att jag ska komma ihåg vad jag just läst.

Alltså borde det bara vara att konstatera detta och därefter sluta att bry sig i fenomenet och lugnt och stilla slå upp det jag behöver få vidimerat, men inte, hjärnuslingen vägrar att gå med på den dealen. Nej, den envisas med att gå på högvarv så den håller på att göra mig än knasigare.

Efter att ha lagt undan böcker ett tag och suttit å fnulat med annat så poppar plötsligt en tanke upp: - fan, det är ju så tydligt, fattar du inget längre, du har nåt gränsen för vad hjärnan pallar utan att komma in i bokstavskaoset. Ljushuvudet, du om nån borde väl för FN se vad som sker.

Lägger ifrån mig det jag pysslat med, och ser anledningen från en annan vinkel än på ett tag och, JA, det är tydligt. Jag har utan att tänka mig för kutat i hundratrettio med allt för många saker och trott att hjärnan ska palla. Men det gör den inte, det vet jag ju, varför gör jag då om samma sak gång efter annan?

Svaret är lika enkelt som felaktigt: Jag gör bara sånt jag tycker är kul och som jag brinner för. Alltså är det inte skadligt på nåt sätt, och sätter därmed inte sina spår genom tex: minnesluckor, koncentrationssvårigheter mm.

Haha, jag vet att jag har fel i ovanstående påstående men det är så det känns, just i stunden. Jag gör det jag gillar, jag njuter av tillvaron och vill bara göra mer för att det är så infernalist kul.
Vad jag tyvärr därmed glömmer, är att även jag min brutus är människa av kött och blod och därmed behöver tid för återhämtning, ack ja vad hjärnan kan spela en ett spratt, den som ska va så jävla smart.

Skyller på annorlunda kopplingsschema, det är ju trots allt det som gör mig till den jag är och ingen annan.

Nytt år nytt försök

Nytt år förpliktigar eller nåt.
Tanken med denna lilla blogg är att nångång emellanåt visa att jag fortfarande lever.
Tänker försöka att uppdatera med ganska jämna mellanrum, sedan om jag lyckas hålla mig till det är ju en annan femma.

För tillfället är det aningen förkylt typ, feber å allmänt hängig med aningens trilskandes mage. Men då har jag ju anledning å hålla mig inne med en god bok eller två, en massa text att läsa å kanske en anings pyssel att fixa med.