Tankar

Tänk vad tankar kan användas till mycket. De kan skrämma och ge olust, de kan lugna och trösta.

En tanke kan väcka oro, osäkerhet eller olust och den kan fungera som skrämmare eller triggers. Men en tanke kan ju även fungera som lugnare, återförsäkrare eller till och med som tröstare.

Vi kan inte bestämma vilken typ av tanke som skall fara genom vår hjärna i vindlande banor och med vindlande hastighet. Det vi kan göra är att lära oss vilken funktion våra tankar har för oss och vad vi kan göra för att styra in dem i den riktning vi önskar.

Men för att göra det måste vi tordas titta på våra tankar utan att värdera, negligera eller dömma dem. Vi måste tordas iaktta, vända å vrida på dem, låta dem utmana oss utan att rädas dem. Men framför allt måste vi inse att en tanke är en tanke och inget mer. En tanke är inte negativt eller positivt laddad förrän vi gör valet att se den antingen det som det ena eller det andra.

Skrämmande tankar har en gemensam nämnare och det är just att de ger obehag eller olust mer eller mindre per automatik. De är vad vi kan kalla för känslotankar, dvs vi känner något, och det gör att vi agerar på ett visst sätt.

Tröstande tankar har som gemensam nämnare att de istället ger ett lugn, de försäkrar, ger klarhet, tröstar eller ger visshet. Vi använder dem för att finna utvägar, hitta förklaringar, som motåtgärd för faran, övertygande bevis eller en utväg att lösa en situation. När vi använder tröstetankar känner vi ett välbefinnande i stunden det känns angenämnt.

Tyvärr så är det ju så att eftersom vi låter våra känslor styra väljer vi inte alltid det optimala beteendet i situationen, utan det som ger lindring snabbast. Det gör att vi ofta väljer "fel", sett utifrån ett långsiktigt perspektiv.

Om jag har en känsla av att det är otäckt att tala med männiksor jag inte känner, undviker jag den eller de situationer som gör att jag utsätts för just det. Det känns bra just då och obehagskänslan och ångesten minskar. Men sett över ett längre perspektiv så lär jag min hjärna att det är verkligen så otäckt och "farligt" att tala med okända som jag kände.

Det gör att för varje gång jag gör valet att inte utsätta mig för risken att vara tvungen att tala med okända så eskalerar obehaget inför tanken på att göra det, det i sin tur gör att obehaget inför tanken växer sig allt större och chansen att jag väljer att utsätta mig för okända minskar samtidigt som ångesten över att jag inte klarar av det ökar. På lång sikt så har jag omedvetet eller ej, skapat ett kanske oöverstigligt problem för mig själv.

På samma sätt påverkas vi av vad andra tycker och tänker om oss, eller hur vi själva uppfattar oss. En omgivning som alltid är kritisk till det jag gör eller säger planterar medvetet eller omedvetet ett litet frö av tvivel och självkritik. Om det vill sig illa så har det planterats ett så starkt frö att det under tiden utvecklas till ett "monster" för någon individ, ett monster som kanske förstör livskvalitet och därmed ett liv, eller i alla fall en del av ett liv.

Tänk vad tankens makt är stark, både på gott och på ont.