Ja, så känns det verkligen. För om helvetet finns så är det där jag varit de senaste sex dygnen. Det började som vilken måndag som helst, lite jobb, lite plugg och så vara matchaufför åt Z.
Så långt allt lugnt, matinköp påbörjades strax efter 15 och det var en diger lista som skulle checkas av, efter ungefär halva listan började jag känna en molande värk i fotlederna, tänkte inte så mycket på det men efter ytterligare en stund så började värken även i handlederna.
Skojade lite med Z att "märks man blivit gammal, får ont av lite vagndragande". Vi handlade klart och åkte och bar upp alla matvaror till lägenheten, tackade för dagen och begav mig hemåt.
När jag sitter i bilen på väg hem börjar huvudvärken komma, tänker flyktigt att fan va klen man börjar bli, ingen ork alls längre, börjar nog bli gammal ändå.
Parkerar och ska kliva ur, då kommer ett yrselanfall, går sakta hemåt och kommer precis innanför dörren när benen bara viker sig. Sitter i en hög och funderar lite lojt vad fan som hände, tittar på klockan och ser att den precis blivit 18,47. När jag ska resa mig upp snurrar allt och jag sätter mig igen, börjar ta av ytterkläderna och känner att jag är kokhet.
Här börjar resan i helvetet, eller så nära jag kan komma i min fantasi i alla fall. Tar mig till sängen och lägger min mobil bredvid, ser att klockan precis passerat 19, sen minns jag inget mer förrän tisdag förmiddag vid ca 11. Ringer M och talar om att jag blivit krasslig men åker ut å fodrar hundarna till lunch men inte är i skick att gå promenad med dem. M säger det är lugnt och säger sedan att jag ska se till å kurera mig så ja fixar med skolan på onsdagen så tar hon hundarna. Fixar hundarna på lunchen och åker sedan raka vägen hem igen, huvudet spränger och ögonen känns som om de ska åka ur skallen. Lägger mig på sängen och vaknar nästa gång 05,30 onsdag morgon, huvudvärk men ingen feber. Så det blir några alvedon och sedan iväg till Linköping.
Det går hyfsat på skolan, och resan hem funkar oxå bra, men sedan är alla batterier helt slut. Nu börjar dygn som är så surrealistiska så jag vet inte hur de bäst beskrivs.
För hur beskriver man på ett trovärdigt sätt att man lägger handen på en kroppsdel, känner att den är iskall men samtidigt inombords känner att man håller på att brinna upp, att man är så varm att man ser lågorna framför sig när man tittar rakt fram, hjärnan registrerar lågorna och försöker komma på en lösning samtidigt som kroppen blir paralyserad och inte vet hur den ska röra sig framåt. Handen jag lade på pannan signalerar samtidigt till hjärnan att jag håller på fryser ihjäl, jag är iskall, jag ser bilder på näthinnan av fruset kött, här någonstans orkar inte hjärnan vara med längre, vaknar mitt i natten liggandes på golvet i sovrummet.
Ytterkläderna har jag på mig, skorna lika så och jag fryser så jag skakar. Reser mig upp och tar av ytterkläder skor och annat tjafs, dricker ett glas varmt vatten och kryper ner i sängen med fleecekläder på somnar direkt.
Närmaste dygnen handlar mest om att sova, sova, konstiga surrealistiska hjärnspöken och ännu mera sova.
Idag är det lördag, första dagen som jag varit uppe mer än 15 min innan jag vart tvungen att lägga mig för att kroppen signalerat totalt utmattad. Första dagen jag ätit fast föda sedan måndagen, inte mycket men ändå. Jag är på väg tillbaka från helvetet, och det tackar jag hjärtligt för.
Tackar för besöket, men vill inte komma dit igen, nu vet jag hur det kan se ut och jag saknar det inte. Tja, för den som eventuellt behöver en hint....jag fick influensan...den djävligare varianten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar